Return to site

Shoreline

Alla vi som står vid strandkanten

Att gå på gympa är bland det svenskaste man kan göra, men det är inte för att jag vill känna mig svensk som jag leder gympa.

Det är för att hålla undan deppighet.

Jag bryr mig inte om ifall det är adrenalinpåslaget i sig eller endorfinerna som frigörs vid rörelse eller alla härliga människor jag möter som gör att jag kan hålla undan sorgsenhet och acceptera de mentala djupdykningarna. Det viktiga är att det som händer med mig gör att jag klarar av att leva det liv jag vill leva – och att alls leva.

Som nedvarvningsmusik i slutet av mitt gympapass har jag använt Broder Daniels ”Shoreline” i Anna Ternheims tolkning. Som motvikt har nyss en glad samba stompat sig ut ur högtalarna. En bild av min mentala vardag. Det går upp upp upp och i nästa ögonblick raskt ner ner ner. Som om någon dragit ur proppen ur badkaret. All ork och glädje kan tömmas ut på ingen tid alls. Jag känner det i hela kroppen när det händer.

Så när jag ligger där på gympan och stretchar höger ben och lyssnar till den omåttligt populära låten Shoreline tänker jag på en annan låt som också är omåttligt populär, nämligen Clashs London Calling. Joe Strummer skrikväser de magiska orden om att han lever intill floden som snart svämmar över och att han inser att han lär vara bland de första som går åt…

Naturligtvis gestaltar Shoreline och London Calling något annat i våra liv. Och jag tänker att det är trösterikt att uppmärksamma att vi är ganska många som associerar och reagerar på liknande sätt. Lite sorgset i reflektionen över våra liv; drömmar som gått i kras eller utsatthet som funnits där och hotat under hela livet.

Vi är inte ensamma. När jag är i mitt älskade London brukar jag ofta stå och se ut över Thames, bort mot husen där Joe sägs ha bott. Och jag brukar fundera över följande: om alla vi som lever invid strandkanten tar varandra i hand när vi står och stirrar ner i vattenvirvlarna, tar ett fast grepp och håller i tills suget lägger sig på det där sättet som det alltid gör…hur lång skulle vår mänskliga kedja då bli? Och om vi ser på varandra dessutom, hur skulle det kännas, att någon såg rakt in i mina ögon...där vid strandkanten?

När allt det där starka, känsloberikade vattnet strömmar ut ur våra mentala badkar behöver vi lära oss att fastna i golvsilen och inte låta oss spolas ut. Inte låta oss dras med ut i havet utan sätta oss ner vid kanten, lägga oss på klipporna, bli ett med strömningarna inom oss och inte med dem i floden. Att vi då tänker på allt som är viktigt i livet. Och även om det är svårt just när strömmarna suger som starkast måste vi hålla fast där. Vänta ut tills allt lugnar sig och klarnar. I fullkontakt med livets alla delar.

Jag är glad att jag bestämde mig för att lära mig hålla fast. Jag kan tekniken, metoden. Sedan vidtar praktiken. Verkligheten. Att våga stå vid strandkanten, flodbädden och känna full respekt. Och att öva på det. Varje dag.

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly